En eftermiddag med bondfångare
Bondfångarna är en gammal yrkeskår. Häng med till Gran Canaria och möt den nya tidens bondfångare. De som vill sälja en semestervecka vartannat år för 128 000 kronor. Fast för att få chansen måste vi bestämma oss direkt, innan vi åker därifrån.
En bondfångare som heter Ali och kommer från Sahara kommer fram till oss i centrala Puerto Rico på Gran Canaria. Han har sett att vi kollar priser i en biluthyrningsfirma.
– Jag kan ordna att ni får en gratis hyrbil en dag och dessutom tröjor, handdukar och kepsar. Allt ni behöver göra är att åka på studiebesök till en semesteranläggning, säger han glatt leende.
Gratis bilhyra verkar för bra för att vara sant, men vi har ingen brådska så vi kan avsätt en timme för att göra Ali glad. Dessutom anar vi att det kan bli en studie i lite mer avancerat bondfångeri. Han sätter oss i en taxi som tar oss till den norska semesteranläggningen Anfi.
– Ni får något att dricka också, men ni får inga alkoholhaltiga drycker, lovar Ali som är muslim.
I receptionen på Anfi blir vi mottagna av en norsk blondin. Hon vill veta om vi är gifta, hur länge vi har varit gifta, om vi har fasta jobb och hur ofta vi reser utomlands. Vi har inget att dölja och berättar allt. Tydligen har vi lämnat rätt svar för hon ber oss sätta oss fem minuter, så ska vi få träffa en svensk guide som ska visa oss runt anläggningen.
Efter en stund kommer en bondfångare som talar bred göteborgsdialekt. Vi kan kalla honom Osborn. Han vill veta allt om oss. Hur många barn har ni? Vad jobbar ni med? Bor ni i villa? Vilken bil kör ni? På vilket hotell bor ni nu? Vad gör ni på fritiden? Hur mycket pengar har ni lagt på semesterresor de senaste 10 åren?
Osborn visar oss runt på området. Här finns nästan 1 000 lägenheter och över 1 000 anställda. Stranden är riktigt vit med sand importerad från Karibien. Den golfintresserade har en egen bana att spela på. Poolområdet är inhägnat med kodlås och vakter. Här finns exklusiva butiker och restauranger.
I mina ögon är anläggningen av hög klass, men totalt charmlös.
– Skulle det inte vara intressant att bo så här fint femstjärnigt till samma pris som ett trestjärnigt hotell, frågar Osborn.
Tja, kanske det.
Det går en timme. Osborn maler på om den höga standarden. Han visar oss två lägenheter med tvättmaskin, diskmaskin, bubbelbadkar och tv som visar såväl svt som tv4. Och det låter kanske lockande.
Säkerhet och trygghet är ord som Osborn nämner gång på gång. Jag försöker försiktigt säga att jag är mer intresserad av spänning än av säkerhet, men det verkar han inte förstå.
Alla gästerna verkar vara svenskar och norrmän och vi presenteras för en familj från Järvsö så har blivit medlemmar i Anfi Beach Club i dag. De verkar lyckliga.
Osborn har lagt ner två timmar på att charma oss. Kan det vara lönsamt? Kommer han bli besviken, när vi tackar nej till medlemskap?
Nu följer Osborn oss till det rum, där vi förstår att kontrakten tecknas. Champagnekorkarna smäller. Ett nästan timslångt räknande vidtar. Osborn räknar och räknar som en gammaldags dörrförsäljare. Meningen är att vi ska fatta att det bästa vi kan göra är att bli medlemmar i Anfi Beach Club. Ännu har vi inte fått veta vad det kostar.
Efter tre timmar tar Osborn hjälp av en kollega som gör ett mer kamrersaktigt intryck, låt oss kalla honom Bertil. Vi får veta att för 128 000 kronor i medlemsavgift och 6 000 om året kan vi få en vecka vartannat år. Om vi vill kan vi dessutom bo på andra flotta hotell runt om i världen till förmånligt pris.
Nu är det bara att skriva på. Handpenningen är tio procent.
– Kan ni betala det nu, undrar Bertil.
Jo, det skulle vi väl kunna. Men kan vi inte få gå hem och fundera och googla på Anfi under två dagar och komma tillbaka?
– Nej, det är omöjligt. De som går härifrån kommer aldrig tillbaka, försäkrar Bertil.
Det kanske tyder på något, tänker vi, och förklarar för honom att det ändå inte blir någon affär eftersom vi inte gillar anläggningen. Den får oss att längta långt bort därifrån.
Vi frågar om vi inte kan få med oss pappren med Osborns kalkyler och priser hem och studera.
– Nej, det går inte. Ingen underskrift, inga papper.
Surmulen följer oss Osborn till det som kallas utcheckningen. Här ska vi få den utlovade vouchern på hyrbilen och våra t-tröjor, handdukar och kepsar. Förvirring utbryter i den välsmorda organisationen som ska vara så bra på service.
Det visar sig att ett annat par har fått vår kasse med vouchern på hyrbilen. Istället får vi deras plastkasse som innehåller en väska, två t-tröjor och två flaskor hyggligt spanskt rödvin.
Tur att Ali aldrig kommer att få veta det.
Lars Edqvist